stinaoelin

Denna katten är det svårt utan. Det är något i honom som gör att han blir så... verklig. Han är otroligt social och sälskapssjuk. Gosig och skelar. Kan synas på några av bilderna. Utan honom är jag inte stina, iaf inte en bit. Han är som en pusselbit som gör mig hel. Han får mig att bli säker och stark. Jag är trygg med honom. Han och jag har hållt ihop i snart åtta år. Med tiden nu de senast året så märker man på honom att han börjar bli äldre. Han orkar inte springa lika snabbt och långa bitar. Hans mage har börjat bli väldigt stor och det är ju pga för mycket mat men nu börjar den lixom svälla. Den är inte mjuk och fläskig utan nu är den lixom stenhård och när man rör den så får han ju ont. När han var yngre så bet han ju alltid alla men nu har han slutat med det. Kan vara för att han inte orkar bry sig eller något. Han går inte längre än typ utanför trädgården heller. Juste, hans öga har börjat att blöda. Lixom det är små klumpar med blod som kommer ut ibland. Ganska äckligt, men det verkar ju inte vara något som han stör sig av.

Vad som än händer så vill jag att du ska veta att du är den bästa vänen jag någonsin har haft. Det räcker att jag bara ser dig så blir det bättre. Du tröstar mig egenom att bara komma och hoppa upp i sängen och torka bort tårarna med din päls. Vad om än sker så ska  du veta att du äger den största delan av mitt hjärta, älskade bror. Min ögonsten, Musse <3

/ Stina :*